Senaste släppet på De:Nihil är en LP med amerikanska Concrete Cross. Ett band med rutinerade herrar men vilka band de tidigare spelat i är oviktigt, det som gäller är musiken på denna skiva. Efter första låten är intrycket att detta kommer vara fullt ställ rakt av för det är en ösig bit och ett jävla ylande från sångaren Artie, men redan i andra låten börjar riffandet som är en återkommande faktor här. Det är drivigt och det är ösigt, men för den skull inte alls så farligt snabbt för det mesta. Nu är ju allt relativt, för visst fan går det undan, men det primära verkar ligga i att istället för att skriva ösiga och råa låtar så vill man skriva låtar som sätter sig med hjälp av riff och sjyssta slingor och solon. Det osar av 80-talets hardcorepunkscen men även en stor del av det sena 80-talets crossoverscen och ju mer man lyssnar desto mer sätter sig riffen, sången och de små detaljerna som får denna skiva att stå ut från mängden. Utöver sjyssta riff slänger de till med riktigt bra refränger och jag satt redan efter några lyssningar och sjöng med och vevade med näven i luften. En annan sak som utmärker sig är texterna. Man är van att till sån här musik är det kutym med kort och koncist när det gäller texter. Istället får man långa, genomarbetade texter vilket är ovanligt men väldigt välkommet.
Hardcorepunk är en musikstil där man lyssnar på skivor och inte låtar, men måste jag välja en hit från skivan så får det bli City For Sale. Dock väljer jag även i
fortsättningen att slänga på skivan och bara dra igenom den när jag behöver få en injektion av raseri och grymma riff.
Designen är ett utmärkande drag för De:Nihil, vilket jag påpekat i tidigare recensioner. Denna gång är det textbladet som utmärker sig. Tryckt på matt papper. Svart på ena sidan, vitt på andra. Men det som utmärker det hela är att det trycks kors över vardera sida i blankt tryck. Som en synlig vattenstämpel ungefär. Otroligt snyggt!
Det är alltid något visst med att plocka upp ett släpp från De:Nihil, designmässigt inte minst, men även musikaliskt. Det märks att det ligger en hel del tanke bakom varje släpp och att de inte vill vara något dussinbolag, och även om jag inte gillar allt de släppt så ser jag att tanken finns bakom varje släpp. Och där har vi även en annan sak jag gillar, att det inte finns någon speciell nisch, utan det släpps precis det som Larzon och Calle gillar vilket är hedervärt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar