Kronofogden - Käftarna Maler EP (Blindead)

Jag har alltid sett Kronofogden som ett högst intressant band men aldrig fått tummen ur och köpt nån skiva med dem vilket det nog blir ordning på efter att ha umgåtts några dagar med detta släpp. Deras nya EP är dock några steg framåt i utvecklingen från det jag hört innan. Arvet från hemstadens Missbrukarna och Totalitär finns där men med en släng av amerikansk hardcore, och ni som läser denna blogg förstår ju då direkt att det är ljuv musik i mina öron. Varningslamporna började dock lysa innan jag slog på skivan och läste att det var fiol på en av låtarna då tankar om Strebers-spex dök upp direkt, men till min stora förtjusning så funkar det fantastiskt bra. Fyra förbannade och svinbra låtar bjuds man på och med texter så underfundiga och välskrivna att man blir glad. Dock finns det en låt som står ut lite mer än de andra med sin grymma refräng och sin otroligt bra text, nömligen "Det Finns Inte Mer". Jag skulle bli förvånad om den här EP´n inte är med när det är dags att summera årets bästa släpp, för Kronofogden har utvecklats till att ligga bland toppskiktet av svenska hardcoreband.

Lyssna på två låtar på Blindeads bandcamp, sen beställer ni ett ex av Blindead så kanske ni har sån tur att den limiterade versionen med klippdockan finns kvar.

Mentally Axed - Third Demo

Mentally Axed har gått och blivit en trio i och med Johans intågande på trumpallen. Missade eller glömde bort att en andra demo hade gjorts så det var en trevlig överraskning att jag fick den här tredje demon av Joel för några veckor sen. Nu när de dessutom är tre pers i bandet förväntar jag mig att få se dem på en scen framöver. Nåväl, det känns som tempot har skruvats ner lite, alla låtar hålls ungefär på samma nivå. Sjyssta riff och Stefan visar prov på lite röstnyans mot sitt andra band. Det låter fortfarande som det glada nittiotalets crustband men i motsats till många av dem gillar jag det här, Mentally Axed har det där lilla extra. Riffet i Righteous Hypocrite får det till och med att svänga en del. Vet inte om bandet är slöa, för det känns som att inte så många har koll på dem, men de borde skicka ut denna demo till lite bolag ute i Europa för detta förtjänar att finnas på en sjua.

Ni kan lyssna på några låtar från denna demo och de tidigare på deras bandcamp. Jag föreslår att ni börjar med denna.

Wetbrain - Deeemo 2012

Pratade med Björn SMRT i helgen och han tipsade mig om denna demo och jag kan inte annat än hålla med honom om att den är jävligt sjysst. Egentligen är det rätt mycket kött och potatis-hardcore sprinklat med lite Motörhead/RNR över denna demo, men känslan finns där och det är känslan jag vill åt varje gång jag hör ett nytt hardcoreband. Annars åker de direkt i sopkorgen och där får de oftast stanna för evigt. Hur som helst så är detta en stabil demo som jag tycker ni ska lyssna på minst en gång om dagen den kommande veckan. För att övertyga er ännu lite mer så kan jag ju lista medlemmarna och deras tidigare band.

Larry - Vocals (THE DARVOCETS)

Shaun - Guitar (ANNIHILATION TIME/GORDON SOLIE MOTHERFUCKERS/MIDNIGHT/SATANIC THREAT/NUNSLAUGHTER osv.)

Shelton - Bass (GORDON SOLIE MOTHERFUCKERS,UPSTAB,NO PEACE & GRUDGE MATCH)

Wedge - Drums (H100's/9 SHOCKS TERROR/GORDON SOLIE MOTHERFUCKERS/INMATES osv.)

Ladda hem demon här.

Concrete Cross - Self Titled LP (De:Nihil)

Senaste släppet på De:Nihil är en LP med amerikanska Concrete Cross. Ett band med rutinerade herrar men vilka band de tidigare spelat i är oviktigt, det som gäller är musiken på denna skiva. Efter första låten är intrycket att detta kommer vara fullt ställ rakt av för det är en ösig bit och ett jävla ylande från sångaren Artie, men redan i andra låten börjar riffandet som är en återkommande faktor här. Det är drivigt och det är ösigt, men för den skull inte alls så farligt snabbt för det mesta. Nu är ju allt relativt, för visst fan går det undan, men det primära verkar ligga i att istället för att skriva ösiga och råa låtar så vill man skriva låtar som sätter sig med hjälp av riff och sjyssta slingor och solon. Det osar av 80-talets hardcorepunkscen men även en stor del av det sena 80-talets crossoverscen och ju mer man lyssnar desto mer sätter sig riffen, sången och de små detaljerna som får denna skiva att stå ut från mängden. Utöver sjyssta riff slänger de till med riktigt bra refränger och jag satt redan efter några lyssningar och sjöng med och vevade med näven i luften. En annan sak som utmärker sig är texterna. Man är van att till sån här musik är det kutym med kort och koncist när det gäller texter. Istället får man långa, genomarbetade texter vilket är ovanligt men väldigt välkommet.

Hardcorepunk är en musikstil där man lyssnar på skivor och inte låtar, men måste jag välja en hit från skivan så får det bli City For Sale. Dock väljer jag även i
fortsättningen att slänga på skivan och bara dra igenom den när jag behöver få en injektion av raseri och grymma riff.

Designen är ett utmärkande drag för De:Nihil, vilket jag påpekat i tidigare recensioner. Denna gång är det textbladet som utmärker sig. Tryckt på matt papper. Svart på ena sidan, vitt på andra. Men det som utmärker det hela är att det trycks kors över vardera sida i blankt tryck. Som en synlig vattenstämpel ungefär. Otroligt snyggt!

Det är alltid något visst med att plocka upp ett släpp från De:Nihil, designmässigt inte minst, men även musikaliskt. Det märks att det ligger en hel del tanke bakom varje släpp och att de inte vill vara något dussinbolag, och även om jag inte gillar allt de släppt så ser jag att tanken finns bakom varje släpp. Och där har vi även en annan sak jag gillar, att det inte finns någon speciell nisch, utan det släpps precis det som Larzon och Calle gillar vilket är hedervärt.